Take-back directives

Take-back direktiv – En guide för ekonomiska aktörers ansvar under de vanligaste av EUs lagar om avfall

Den här artikeln är tänkt att förklara vad vi kallar Take-back direktiv. Det är lagstiftningar som kräver att ekonomiska aktörer ska delta i insamling, behandling och återvinning av sina produkter.

2. EU avfallslagstiftning

Det vi kallar ”Take-back direktiv” i den här artikeln är inte en definition som EU använder i lagtexter, utan en term som vi använder eftersom den intuitivt sammanfattar varför de gäller för tillverkare och andra aktörer. Ur ett lagmässigt perspektiv ligger Take-back direktiv inom ramen för EUs avfallslagar, men de flesta av dessa gäller inte en enskild produkt på något betydande sätt. Därför diskuterar vi Take-back direktiv, där detta är de lagar som kräver att tillverkare och andra ekonomiska aktörer på något sätt deltar i återvinning och hantering av avfall.

De Avfallslagstiftning syftar till att skapa nationella system för insamling, avfallshantering och återvinning av avfallsprodukter.

2.1. Utökat Producentansvar

Ett ytterligare system för ansvar för avfall är Extended Producer Responsibility (EPR). EPR implementeras i vissa avfallslagar på EU-nivå, medan andra lagar uppmuntrar nationella system för EPR att implementeras. EPR-system kräver att producenter är engagerade i hanteringen av sitt avfall. Detta kan vara ekonomiskt eller aktivt deltagande i insamlingen av avfallet.

Till exempel i Sverige är producenterna kollektivt ägare av materialen, infrastrukturen och finansieringen av EPR-systemen, vilket gör att insamlingen av dessa material inte bekostas med skattepengar. Detta flyttar den ekonomiska bördan av avfallet till de aktörer som släpper ut materialet på marknaden.

Identifiering av vilket avfall som omfattas av EPR i Sverige och vem som anses vara avfallsproducent. (Naturvårdsverket, Utökat producent, ansvar i Sverige, ISBN: 978-91-620-6944-5.)

2.2. Förpackningar och FörpackningsAvfall

Direktivet om förpackningar- och förpackningsavfall (PPWD) gäller inte direkt för tillverkare, importörer eller distributörer av produkter som använder förpackningsmaterial. Istället är PPWD inriktat på tillverkningen av förpackningsmaterialet och medlemsstaterna själva, vilket kräver att de genomför åtgärder för att möta vissa nivåer av minskning, återvinning och återanvändning av förpackningsmaterial.

2.2.1. Krav från direktivet

Tillverkare (och importörer) av förpackningsmaterial måste se till att det uppfyller de grundläggande kraven på sammansättning och möjligheten till återanvändning och återvinning. I detta syfte har, EU harmoniserade standarder för dessa krav för att möjliggöra fri handel av förpackade varor på marknaden.

Mer relevant för ekonomiska aktörer är implementeringen av PPWD inom de enskilda medlemsländerna. Av största vikt för ekonomiska aktörer är skyldigheten för medlemsländerna att rapportera mängden förpackningsavfall som “skapas” i deras land. Denna skyldighet har lett till att de flesta (om inte alla) medlemsländer infört system där ”producenter” av förpackningsmaterial måste rapportera till de nationella myndigheterna hur mycket förpackningar som används eller tillverkas. På grund av skillnaden mellan var förpackningsmaterialet används och var det slutar som avfall omfattar ”producent” fler än den som faktiskt tillverkar materialet. Vem som är ansvarig för rapporteringen varierar från land till land; det kan vara begränsat till importören eller omfatta alla aktörer i leveranskedjan (som i Sverige).

2.2.2. Märkning av förpackningar

Direktivet kräver inte att förpackningar ska märkas med särskilda märken eller symboler. Den internationella symbolen för återvinning, the Möbius-loop, har använts för att skapa harmoniserade symboler för att identifiera förpackningsmaterial. Det är frivilligt för medlemsstaterna att implementera krav av dessa symboler, och hittills är det bara Italien och Bulgarien som har gjort dem obligatoriska.

En annan symbol som ofta används på förpackningar är den Gröna Punkten. Denna loga är ett varumärke som ägs av PRO Europe (Packaging Recycling Organisation Europe). För att använda denna symbol måste man följa de nationella organisationernas användaravtal. Symbolen är avsedd att indikera att tillverkaren av förpackningen har rapporterat till ett lämpligt system för insamling i enlighet med PPWD. Än så länge är denna symbol endast obligatorisk i Spanien och Cypern.

2.2.3. Skyldigheter för aktörer

  • Använd endast förpackningar som uppfyller de grundläggande kraven i PPWD.
  • Bokför hur mycket förpackningsmaterial som används vid transport, lagring och försäljning av produkter.
  • Rapportera mängden förpackningsmaterial till nationella myndigheter i enlighet med nationell lagstiftning (i varje land som säljs i/till).
  • Märk förpackningen korrekt, antingen obligatoriskt eller frivilligt.

2.3. Avfall av Elektrisk och Elektronisk Utrustning

Ett av de vanligaste Take-back direktiven är direktivet om avfall från elektrisk och elektronisk utrustning (WEEE). Syftet är att minska miljöpåverkan från EEE (elektrisk och elektronisk utrustning) som hamnar som avfall. WEEE gäller all elektronik som faller inom dess 6 kategorier:

  1. Temperaturregleringsutrustning
  2. Skärmar och monitorer
  3. Lampor
  4. Stor utrustning
  5. Liten utrustning
  6. Liten IT- och telekommunikationsutrustning

Men som tydligt visas i det beslutsträd som presenterats av det European WEEE registers network (EWRN) omfattar detta all elektrisk utrustning.

Beslutsträd för kategorisering av WEEE. (European WEEE. (European WEEE registers network, The 6 Categories (Open Scope))

Även om alla EEE faller inom kategorierna, har direktivet specificerat vissa kategorier som är undantagna från dess tillämpningsområde:

  • utrustning som är nödvändig för att skydda medlemsstaternas väsentliga säkerhetsintressen.
  • Utrustning som är särskilt utformad och installerad som en del av en annan utrustningstyp som undantas från eller inte omfattas av direktivets tillämpningsområde och som endast fungerar som en del av den utrustningen..
  • glödlampor.
  • Utrustning utformad för att sändas ut i rymden.
  • Storskaliga stationära industriverktyg.
  • Storskaliga fasta installationer, med undantag för utrustning som finns i sådana installationer, men som inte är särskilt utformad och installerad som en del av sådana installationer
  • Transportmedel för personer eller varor, med undantag för elektriska tvåhjuliga fordon som inte är typgodkända.
  • Mobila maskiner som inte är avsedda att användas för transporter på väg och som uteslutande görs tillgängliga för yrkesmässig användning.
  • Utrustning som särskilt utformats uteslutande för forsknings- och utvecklingssyften och som endast görs tillgänglig mellan företag
  • Medicintekniska produkter och medicintekniska produkter för in vitro-diagnostik, när sådana produkter förväntas bli smittosamma innan deras livslängd är slut, och aktiva medicintekniska produkter för implantation.

2.3.1. Krav för att registrera

WEEE-direktivet kräver att alla medlemsländer skapar ett register över alla producenter av EEE i enlighet med omfattningen av WEEE. Med tillverkare avses i detta direktiv den som inför utrustningen inom den medlemsstaten detta kan vara en importör från ett tredjeland eller en säljare i ett annat medlemsland, som säljer en EEU direkt till en konsument i det första medlemslandet.

Den som inför EEE i ett sådant medlemsland måste registrera det hos de nationella myndigheterna. Detta innebär att en tillverkare som bara säljer en enhet av EEE till ett annat medlemsland måste registrera sig hos den nationella myndigheten där. Men en ekonomisk aktör kan endast registrera sig i den medlemsstat där de är etablerade. Så, de måste antingen ge en Auktoriserad Representant i den medlemsstaten mandat att registrera sig, eller gå igenom ett företag i den medlemsstaten som kan ta över producentansvaret.

2.3.2. Krav att märka EEE

EEE får inte slängas med kommunalt avfall; istället måste den sorteras enligt lämpliga nationella system för insamling. För att informera alla slutanvändare om kravet att sortera EEE separat, måste den märkas med den överkryssade soptunnan. För produkter som släppts ut på marknaden efter 2005 ska antingen den svarta strecket under märket eller det datum då produkten släpptes på marknaden också placeras på produkten. Appliceringen av etiketten bör överensstämma med standarden EN 50419.

2.3.3. Krav på att informera konsumenter

WEEE direktivet låter de enskilda medlemsstaterna att besluta om de ekonomiska aktörerna är skyldiga att informera slutanvändarna om WEEE eller inte. Direktivet är inte specifikt när det gäller vad medlemsstaterna får kräva, så det är inte möjligt att ge ett allmänt sätt att uppfylla detta. När man registrerar sig hos de nationella myndigheterna bör kraven på information också samlas in från de nationella myndigheterna.

2.3.4. Skyldigheter för aktörer

  • Registrera hos nationella myndigheter där produkter säljs.
  • Teckna en auktoriserad representant om du säljer direkt till kunder i ett andra land.
  • Märk produkten med den överkryssade soptunnan.
  • Lämna information till användaren i enlighet med de nationella myndigheternas krav.

2.4. Batterier och ackumulatorer

Ett Take-back direktiv som är nära kopplat till WEEE är batteridirektivet, som även omfattar ackumulatorer. I direktivet fastställs krav på tillverkare av batterier för att minimera den negativa miljöpåverkan som de har som avfall. En tillverkare av batterier definieras som den person eller det företag som för första gången yrkesmässigt levererar batterier i medlemsstaten. För denna definition spelar det ingen roll om batteriet ingår i en apparat, ett fordon eller separat.

Precis som PPWD innehåller batteridirektivet krav på själva batterierna som produkt och inte bara på aktörernas ansvar för batterierna som avfall.

2.4.1. Krav för att registrera

Direktivet kräver att medlemsländerna ser till att varje tillverkare är registrerad i det nationella registret över batteritillverkare. Som tillverkare definieras som den operatör som introducerar batteriet på marknaden i en medlemsland; Att sälja batterier direkt till slutanvändare i ett andra land kräver registrering i det andra landet.

Direktivet ger medlemsländerna möjlighet att undanta tillverkare av mycket små mängder batterier på de nationella marknaderna. Vad som räknas som en sådan producent är upp till medlemsstaterna att fastställa. Genom att registrera sig hos de nationella myndigheterna kan man kontrollera det nationella systemet för små producenter.

2.4.2. Krav på att märka batterier

Alla batterier, med undantag för nödsystem, larmsystem och medicinsk utrustning, får inte innehålla mer än 0,0005%(wt.) kvicksilver och 0,002%(wt.) kadmium. Batterier med enbly halt på över 0,004%(wt.) måste märkas med den kemiska symbolen (Pb). När kvicksilver- och kadmiumhalterna ligger över de tillåtna nivåerna, när detta är tillåtet, måste de också märkas med respektive kemiska symboler Hg och Cd.

Alla batterier måste också vara märkta med den överkryssade soptunnan som liknar WEEE-symbolen, men som inte är identisk. Som framgår ovan har WEEE-symbolen ett streck under symbolen, vilket visar att produkten släpptes ut på marknaden efter 2005. Men eftersom WEEE-symbolen innehåller batterisymbolen räknas den som båda, så en EEE med batterier behöver bara EEE-symbolen.

Alla bärbara batterier och bilbatterier är enligt direktivet skyldiga att vara synligt märkta med sin kapacitet. Men det finns tekniska svårigheter att skapa en enhetlig metod för att bedöma och presentera kapaciteten för icke-laddningsbara batterier. Så även om direktivet kräver att bärbara icke-uppladdningsbara batterier märks med sin kapacitet, så tillåts icke-uppladdningsbara bärbara batterier vara utan.

2.4.3. Krav på att informera

Batteridirektivet överlåter beslutet om huruvida ekonomiska aktörer är skyldiga att informera slutanvändarna om batteridirektivet till de enskilda medlemsstaterna. Direktivet är inte specifikt i vad medlemsstaterna får kräva, så det är inte möjligt att ge en allmän metod för detta. Vid registreringen till de nationella myndigheterna bör informationskrav också samlas in från nämnda nationella myndigheter.

2.4.4. Skyldigheter för efterlevnad

  • Registrera hos nationella myndigheter där produkter säljs.
  • Märk produkten med överkryssade soptunnan, kapacitet och lämpliga kemiska symboler.
  • Följ restriktionerna för kvicksilver och kadmium.
  • Lämna information till användaren i enlighet med de nationella myndigheternas krav.

3. Att ta från dessa sammanfattningar

Dessa direktiv har inte identiska strukturer eller krav, men det är uppenbart att de tillämpar producentansvar på liknande sätt. Eftersom Europeiska Kommissionen har delegerat hur stora delar av dessa direktiv ska implementeras till medlemsländerna är det en involverad uppgift att uppfylla kraven för hela EU-marknaden. Sammanfattningarna av direktiven ovan är en bra början för att förstå ramarna och ska hjälpa dig som producent att förstå vad som måste utföras.

Som producent behöver du:

  • Förstå dina skyldigheter i varje land du säljer dina produkter.
  • Registrera dig som producent nationellt.
  • Registrera den mängd avfall som du producerar enligt det nationella systemet (månadsvis/kvartalsvis/halvårsvis/årsvis).
  • Informera om insamlingen av ditt avfall i enlighet med de nationella kraven.
  • Märk dina produkter/förpackningar enligt EU:s och nationella krav.
  • Förstå behovet av att utse en auktoriserad representant.
  • Om det behövs, utse en auktoriserad representant.

Vill du veta mer?

Om du vill veta bättre hur Zatisfy kan hjälpa till att följa denna regel, läs mer här, skicka ett mail till mailto:contact@zatisfy.se eller boka ett kostnadsfritt 25 minuters möte med någon av våra experter här.

Table of Contents